Några reflektioner från min första valltävling…

1. Vallfolk är väldigt trevliga, förlåtande och peppande mot nybörjare. Tack till Maria Winberg, Lotta Axelsson, Fredrik Wibäck och Lotta ? (som har Pinnas bror) för en kul och lärorik eftermiddag. 🙂
2. Andas och hålla huvudet kallt är en bra egenskap som vallningsförare.
3. Det krävs mycket rutin och erfarenhet att förutse allt vad som kan hända, och även rutinerade förare kan sättas på pottekanten, när de fem utespelarna (fåren) inte vill spela på samma planhalva som dig och hunden. Lärde mig mycket bara genom att kolla in alla andra ekipage efteråt och försöka relatera till min egen träning.
4. Punkt 2 och 3 har inte jag ännu och därför borde jag gjort annorlunda på hämtet och låtit honom skära ändå så hade vi fått gå runt banan åtminstone.
5. Det är alltid lätt att vara så förbannat efterklok.
6. Det finns lika många ursäkter vallning som i bruks och lydnad för en dålig insats där ”de där fåren var för springing/tröga/oschyssta” är de klart mest förkommande. På klar andra plats kom klassikern inom all hundsport; ”Så här har han/hon aldrig gjort innan” 😉
7. Tur det finns djurägare som Maria Winberg som ställer upp både med mark och så många ”såna där springing/tröga/oschyssta får” 😉 det går åt till en sån här helg. De stackarna har ju inte ens bett om att få vara med. Hoppas fåren fick lite extra gott käk efteråt.
8. Bara att fatta alla regler och rutiner om anmälningar, lottningar och strykningar på tävlingsdagen osv är mycket nog för en nybörjare. Nyttig erfarenhet med tanke på att man ofta säger att ”det är bara att anmäla sig” till nybörjare i SBK…..tur det fanns trevliga funktionärer som tog sig tid att svara på alla mina frågor igår…..
9. Alla som tävlar har tillgång till egna får eller många bra fårkontakter, samt åker på helgkurser för att få erfarenheter av nya typer av får och hagar.
10. Varma våfflor i en blåsig vallhage i oktobersol är oslagbart gott.
11. Pekka tjuvstartade INTE som matte vara mest rädd för…..och jag har en förbaskat trevlig och go hund som är schysst mot fåren…och det kommenterade faktiskt domaren också….

Hrrmm…..kanske dags att anmäla till VP på Öströö den 25 oktober?? Nu vet jag ju åtminstone hur den biten funkar…..

Summeringar & framtidstankar

Long time no blogging…..

Tiden har varken räckt till och sedan lyckades jag ändra lösen i samband med uppdateringen av min e-postadress på denna blogg och plötsligt gick det inte komma in längre. Så i julas fick jag lite tid över och fick kontakt med en James på WordPress och trodde saken var klar……men icke……är nog enklare att bryta sig in i Fort Knox än att bevisa att jag är ägare till denna bloggen. En aning irriterad blev jag efter några mailkorrespondanser med olika kriterier för ”bevis” – men James var obeveklig! Till sist hittade jag en gammal backup på mailen med en API-kod som äntligen gjorde mig betrodd så nu är vi tillbaka igen!! Men med facit i hand så är man ända rätt glad för att de är så nitiska – tänkt om man blivit blogg-raped – då hade man varit tacksam för deras misstänksamhet…..;)

Har nu även tagit så smått tag i en gammal surdeg; min firma Figura Grafikas hemsida som gick ner i våras då det blev strul med överföringen från mitt australiska webbhotell till det svenska…..och sånt gör mig galen! Teknik ska bara funka – och funkar det inte så börjar jag rota och kan inte släppa det förrän det löst sig och tankarna mal och tar energi.

Bestämde mig för att göra den nya hemsidan i WordPress då det är ett CMS som knappast lär bli omodernt , vilket mina gamla webprogram blivit (Golive och Rapidweaver) och eftersom jag inte har oceaner av tid i livet just nu så orkar jag inte lära om varje gång det är dags att göra uppdateringar……

Har en del justeringar med beställningsformulär, galleribilder och lite ordningen på flikarna kvar men är rätt nöjd så långt. Nu syns man i a f…..saknar ju mina beställningar på målade paller/stolar som är en skön avkoppling mot vardagens hets. Vill ni kolla så ligger den på www.figuragrafika.se

Annars har det varit ett hektiskt fjolår. Har i tankarna summerat 2012 och det har varit ett slitigt år mentalt då jag inte känt mig riktigt tillfreds och fått sänka ambitionerna  p g a tidsbrist i yrkeslivet och det har smittat av sig även på privatlivet där jag sällan känt mig ”nöjd” med min insats och jag har känt mig så tom i själen och asocial. Jag som brukar ”brinna” för diverse små projekt som läger, träffar och kurser har inte känt nåt vidare engagemang alls under fjolåret….och jag har grubblat mycket på hur jag ska få tillbaka min entusiasm igen…..Har ju världens goaste make, familj, hundar och vänner så det borde inte vara så svårt???

Men i december fick jag möjligheten via jobbet att gå en kurs hos Framfot som hette ”Hjärnkraft – effektiv utan stress” och plötsligt kändes det som alla grubblerier föll på plats och jag fick redskapen att bearbeta mina negativa tankar och självbild,  och hur jag ska förhålla mig till situationer och känslor och energitjuvar i min omgivning. Även om det inte kanske var så revolutionerande saker var för sig så var det ett friskt uppvaknande totalt sett.Och sedan kursen slutade har jag känt mig mer ”med i leken” igen och jag har mina små mantra som styr upp tankarna i positiva banor. Det är visserligen slitigt mentalt att ändra gamla hjulspår men tycker redan jag är på god väg och känner och hoppas att 2013 kommer vara ett år där jag mentalt kommer att växa en hel del.

Och med denna nya självinsikt så summerade jag i julas 2012 och insåg faktiskt att jag fått gjort en hel del saker att vara stolt över:

• I våras sparkade jag igång projekt ”Altangjutning” efter ha gått och retat mig på att ”vi” inte efter 2 år sedan byggstarten på tillbygget inte hade blivit färdiga att fixa nån altan + att vi hade en massa tegelpannor och bråte i halva trädgården. Jag letade upp gjutare med specialkompetens, fixade in offerter, kollade upp vad pannorna kunde säljas för, fixade annons mm. Och innan sommaren bröt ut på allvar hade vi sålt pannorna, gjutningen var gjord och till råga på allt fick vi ändå pengar över! Sedan blev ju inte sommaren så fin så vi hann utnyttja den speciellt mycket men det är ju inte mitt fel att vädergudarna inte gått nån charmkurs……

• Jag gjorde en ögonlaseroperation i somras och det är nog bland det mest lyckade jag gjort! Och så här i efterhand fattar jag nog inte att jag vågade men kanske hjälpte mitt oengagemang mig på traven lite…..jag orkade inte direkt kolla upp vilka faror det fanns och när mina kollegor berättat om sina kval inför operationen så inser jag att jag nog varit ganska godtrogen och därmed orkade inte oroa mig heller…..men nu är jag grymt stolt över att jag vågade och fixade detta.

• På hundfronten har jag faktiskt också nått otroligt många mål i år trots jag inte lagt ner en bråkdel av den tid på träning som jag hoppats på. Förmodligen säger det mer om Cånnys förmåga och kapacitet än min, men jag är så härligt stolt över honom! Och näst efter Anders och barnen är Cånny den som nog varit den viktigaste för mig under 2012 så jag ändå lyckades hålla näsan ovanför vattenytan. Vilka mål nådde vi då? Jo, i våras tävlade två Lydnadsettor med fina poäng så vi fick titlen LP (Lydnadsdiplom) i juli, under sommaren åkte jag på tre utställningar med honom och fick tre BIR (Bäst i rasen) och tre raka cert och eftersom han var Korad sedan tidigare så fick han titlen Sv Utställningschampion i augusti! Sedan i oktober blev vi uppflyttade till Högre klass Sök på 460 p trots vi avstod både plats och budföring. Och  mest som en kul grej hängde vi med till Danmark i november och ställde ut ihop med uppfödaren på en dubbelutställning och blev i bägge utställningarna BIM (Bäst i motsatt kön) och fick två danska cert vilket därmed gjorde honom även till Dansk Utställningschampion! Så nu heter han Korad LP SEUCH DKUCH Sandskogens Cånny som artistnamn på tävlingar och utställningar 😉
Och som grädde på moset har jag nu även fått intressanta parningsförfrågningar på Cånny så jag tror att 2013 kan bli ett spännande år för oss. Hoppas också kunna ta mig mer tid och hitta nåt bra träningsgäng att träna mer kontinuerligt med då jag känner att det är störningarna av andra hundar som vi missat i vår träning. Så kanske vi kan tävla Högre klass sök med sikte på uppflyttning till Elitklass under året. Cånny är en otrolig kelpie på många sätt; inte bara arbetsmässigt där jag är hans enda bromskloss utan som en fantastisk lojal och trogen vän som ger mig så mycket utan att kräva det minsta tillbaka ❤

Även om 2012 varit ett tufft mentalt år så har det varit otroligt nyttigt och lärorikt. Inte minst har jag lärt mig mycket av min dotter som nu tagit ett rejält kliv in i tonårsvärlden med allt vad det innebär och jag hoppas vi får behålla vår goa kontakt vi har även när tonårsdemonerna börjar härja runt på allvar. Heidi är en så klok, ambitiös och modig tjej med många tankar och självinsikt som gör mig ibland förvånad men även så grymt stolt över att få förmånen att vara hennes mamma. Många nattliga samtal om livet små och stora ting, ibland tårar, sura miner men oftast skratt och skoj har det blivit under året. Har även via Heidi fått en insikt om vikten av mental träning via hennes träning som simmare och avancemang inom simningen. Att kunna tackla ett nederlag såväl som en framgång är en svår konst och jag känner att det lilla jag sysslat med mental träning när jag tävlat med hund har varit nyttigt att ha till hands när man behövt stötta när det inte riktigt blivit som man tänkt sig…

Via Heidi och Viggo stora intresse för simning har vi även fått många nya trevliga bekantskaper då det varit ganska många helger man tillbringat ihop på simhallar från Göteborg i norr till Ystad i söder  under 2012. Är så glad att våra barn är med i denna förening där vi har fantastiska tränare som ser barnet före talangen och elittänket, och det är ett så öppet tänk och stor gemenskap, och trots de stora framgångarna Höganäs Simsällskap har med många unga rekordsimmare så behåller man ändå den goa ”vi-känslan” och föräldrarna stöttar inte bara sina egna utan även andras och hoppar in som ”reservföräldrar” när det behövs. För det är sällan just mammas eller pappas ord väger tyngst i dessa sammanhangen 😉

Och som en lite gest tillbaka till klubben har jag nu tagit tag i att fixa en helg för tävlingssimmarna i mental träning med en inhyrd föreläsare/coach och håller som bäst på att fixa bidrag, lokaler, bokningar mm så styrelsen kan ta ett beslut om detta, och går allt ilås så ska det bli av i mitten på mars. Och själv känner jag en stor tillfredsställelse och ser detta som ett tecken på att jag är på rätt bana mentalt igen, då jag för första gången på läääänge känner ett engagemang och viljan att fixa till nåt utöver det egna engagemanget med familj och vänner.

Så även om inlägget började lite deppigt så känner jag en stor tillförsikt om att 2013 kan bli ett bra år på många plan! Har vissa mål för året och det är viktigt att ha mål, eller som en klok liten björn sa;

”Det bästa är att veta vad man letar efter innan man börjar leta efter det.”

Dags att avrunda årets första inlägg som handlat mycket om det som varit och det som förhoppningsvis kan hända, med Sinnesrobönen som är en av de visdomar jag fick med mig hem från kursen:

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Nattinatti, kära vänner!!

//Marie

 

Konsten med konstruktiv kritik…

Den senare tiden har jag insett att min hundträning genom åren har gett mig en teknik som jag numera haft stor nytta av i mitt civila liv. Som hundtränare är det tabu ( anser jag ) att ge kritik till en träningskompis om man inte har konstruktiv kritik d v s att man ger personen i fråga en alternativ lösning på det problemet den föraren har. Har sett och hört så många genom åren som gett mig och andra kommentarer om ” det ser konstigt / fel ut”, ” din hund ser inte glad ut ” osv….. Men sällan får man nån vettig förklaring på vad personen menar eller vill att man ska göra …. Och till sist kan det bli hjärnspöken för visst vill man att en hund ska se glad ut …. Så börjar man tveka och hunden blir tveksam osv och så har negativa spiralen börjat sin bana utför….

Själv försöker jag ge ett råd i samband med min kritik som jag oftast börjar avvärjande med ”om jag hade haft detta problemet hade jag testat med ….” Detta gör jag för jag av egen erfarenhet hatar när folk kritiserar mig och min hund som vi var några idioter, eller nån säger ” du ska” eller ” du borde” – ingen ska säga åt mig vad jag ska eller borde eller känner min hund osv och då går taggarna ut direkt . (Detta har inte min man lärt sig efter ca 15 år tillsammans i hunderiet men det är en helt annan historia…. 😉 Att kritisera någons hund är också som att säga till någon att deras barn är fula eller dumma och det vet ju alla hur det slutar….. Men om man börjar lite mer avvärjande med hur jag skulle gjort/ testat så får man dels personen oftast till att lyssna, personen får ett eget val och möjlighet att ta hem och grunna på tanken lite.

För ca två veckor sedan gick sonen in ihop med HIFspelarna vid derbymatchen HIF-MFF. Barnen var speciellt inbjudna p g à mitt jobb är en av huvudsponsorerna till HIF. Tyvärr blev detta en storbesvikelse för Viggo då det dels tändes bengaler av HIFklacken så alla spelare och barn fick gå tillbaka pg à säkerhetsskäl och det inte blev nån presentation ihop med spelarna , samta att baren som skulle vara där en timme innan inte fick nåt minne alls med sig hem utan fick sitta och vänta i ett omklädningsrum för att precis innan inmarsch bli haffad av en spelare och gå ut på plan nån minut och sedan in igen…..
Detta tyckte jag som förälder var under all kritik och därför skrev jag ett mail till HIF’s marknadschef och klubbdirektör och cc:ade detta till en kollega som sitter i HIFsupporterföreningen styrelse och skrev att jag tycker detta var dåligt skött av HIF och föreslog att de händanefter borde se över rutinerna för dessa inmarscher och kanske ge barnen ett autografkort eller HIF godispåsar med autograf på, eller nåt annat minne som en liten tack till barnen…..det är ju faktiskt en väldigt fin symbolisk handling i att det är barn som går in med de vuxna spelarna i motståndarlagets dressar som jag tycker fotbollen är unik med. Och barnen förstår denna symbolik och känner sig utvalda….. Men i HIF ögon verkar det bara vara nåt man måste kludda med…..Mailet jag skrev var därför konstruktivt med förslag på lösningar på rutiner. Skrev även lite tankar om hur barnen upplevde det hela med bengalerna och hur besvikna de var på supportrarna som förstörde deras kväll. Utan supportrar > ingen publik > inga sponsorer helt enkelt……

Glad blev jag därför när jag bara några timmar senare fick mail tillbaka från både HIF och suporterföreningen. HIF svarade med att de tackade för de bra och konstruktiva förslagen och att de numera skulle se över sina rutiner ang hur de tar hand om barnen och undrade de som plåster på såren fick bjuda barnen tillsammans med en förälder på en kommande match. De skickade även upp varsin HIF påse med godis och varje påse hade en autograf så varje barn fick ” sin” spelares autograf. Gissa om Viggo blev både glad och stolt när han fick sin påse och HIF fick återigen en supporter ….. Och även oss föräldrar…….
Fick även ett långt mail från suporterföreningen om vilka åtgärder och taktiker de har för att minimera huliganism…..dock är detta ett hett ämne och jag har inga vettiga lösningar själv heller så jag blev inte mycket klokare men var glad att jag i à f fick ett svar som visar att styrelsen brydde sig…..När vi ändå är inne på detta med huliganer så läste jag en blogg och där var en störtskön kommentar till en Supporter som ansåg sig ha rätt att göra vad man ville på en match så länge man hade betalt sin biljett; ”då kan jag få köra hur jag vill för jag har betalt vägskatt??” 😉 så klockren kommentar!!!

Nåväl detta var ett exempel på vikten av konstruktiv kritik. Nästa exempel hände i veckan då det i måndags kom en ITchef och tekniker på bästa Men In Black- maner kom inrusande och sa till mig och en kollega att stänga av datorn p g à ev virusattack. Lite förvånade blev vi för vi har macar och det är extremt ovanligt med Mac-virus……men man tjafsar inte i sådana lägen och lite senare kom en tekniker och kollade och sa att våra macar skickade ut en massa paket ( ”trots det inte är jul ?” försökte jag skoja med honom om…men det gick inte hem riktigt 😉 och det sänkte hela data systemet….. Så våra datorer blev satta i karantän och i och med detta kunde jag knappt jobba då alla mina jobb ligger på servern. Så jag försökte hitta lösningar och svar ihop med mina privata kontakter i mac-världen men dagarna gick utan något besked från vår ITavcelning och i torsdags blev jag till sist så frustrerad så jag författade ihop ännu ett konstruktivt mail om hur jag såg på hur detta ärende hanteras, hur saker borde prioriteras och att vi borde ha serviceavtal på macarna så vi slipper dessa problem framöver….. Döm om min förvåning så stod inom 10 minuter driftschefen och en tekniker i dörren och sa att jag hade helt rätt och om jag ville se till att våra macar kom till reperation och passa på att ta in offerter på serviceavtal när jag ändå var hos macleverantören!!!!

Efter dessa effekter på konstruktiv kritik kanske man skulle författa ihop nåt och skicka ner till Mellanöstern…..;)) skämt åsido men man inser att man kan ha mycket nytta av att kritisera om man bara kommer med lite konstruktiva lösningar och gärna med lite glimten i ögat så känner sig folk med i matchen och man diskuterar fram nåt ännu bättre ihop.

Ja det var bara några enkla tankar om att det viktiga är kanske inte vad man säger utan hur man säger det……

Over and out…..

// Marie

Se livet klart??

Jaha…sista dagen med brillor. Känns lite overkligt och lite skrämmande faktiskt….

Mitt sista minne av att jag såg klart var när jag var 4-5 år och såg på Onedin-linjen och satt och kisade och såg en röd plym på en dams hatt…sedan dess har jag haft glasögon och även försökt med linser utan nån vidare framgång p g a min grava synfel i kombination av astigmatism. Kan inte säga att jag inte gillar mina glasögon och inte speciellt sedan jag numera vågat (och haft råd) att ha lite olika färger och stilar. Glasögonen har ju trots allt blivit en stor del av min personlighet och det är inte utan att man känner en viss rädsla. Som min kollega Annett sa; man kan ju ”gömma” sig lite bakom glasögonen. Nu kommer alla se minsta känsla man har och lite läsa en som en öppen bok. Det är nog mer detta jag känner mig rädd för än själva operationen. Maken och barnen har ju även de kommenterat att de tycker att jag passar i brillor så de kommer att sakna dem….men de förstår och stöttar mig fullt ut 🙂

Fast efter en dag i skogen som idag med regn på glasögonen om vartannat så känner man oxå en känsla av att man äntligen ska bli fri och egentligen se världen precis som den är. För trots allt gör glasögonen att allt förminskas och förvrängs något….men eftersom ”min värld” alltid sett ut så här så är det ju så…..Vad är det som säger att för jag uppfattar rött som rött att det är rött för nån annan, det är kanske min variant av grönt istället?

Även det faktum att jag blivit ”gammal” (hemska tanke!! 😉 och åldersynt har gäckat mig en hel del det sista året på allvar….satt och målade en stallflöjel till en kompis i förrgår och då fick brillorna läggas av för jag kan inte se på nära håll längre och istället fick jag sitta hukad över penseln och leka närsynta bofinken Knut. Även ligga och läsa funkar inte heller längre (förr visserligen somnade jag efter några sidor så då var det ett annat lite lättare avhjälpt problem….) och därför har ju tankarna motvilligt börja acceptera progressiva glasögon. Och det är ju även en tillvänjning som jag tror kan vara ganska jobbig både fysiskt och psykiskt; dels ska man sitta och knycka nacken som nån märklig höna och sedan acceptera att man är en gammal hagga på det…..;( Då är det ju klart bättre alternativ att plötsligt se klart som en tjugoåring igen….;)

Och tänk att vakna upp på morgonen och se klart direkt! Inte famla runt som en blind höna efter brillorna som nån hund har vält ner på golvet och man lyckas repa på grund av allt grus fyrbeningarna dragit in…..Men förmodligen kommer man få en chock när man ser sig i spegeln varje morgon numera…..alla rynkor och påsar under ögonen. Har ju aldrig varit nån freak på skönhetskrämer men det kanske blir ett nytt kostnadskonto istället för glasögonen….;)

Operationen gör även att jag nog kommer att sätta ett nytt fokus (vitsigt 😉 på en barndomsdröm; att ta dykarcertifikat! Äntligen kommer jag ju att kunna se under vatten och då är det mer lönt att lägga pengar och tid på detta än vad jag känt innan…..Även att kunna simma som jag gärna gör kommer att bli enklare och man slipper höra att man blivit snorkig för man inte häälsar när man simmar förbi nån man känner…..

Egentligen har jag bara hittat en sak som kommer att kännas förbannat negativt med denna operationen….. Och det är det faktum att jag t ex i vattenrutschkanor modell fritt fall alt bergodalbanor alltid tagit av mig glasögonen för att inte slå i sönder dem eller tappa dem. Men därmed har jag även upptäckt en stor fördel att vara blindstyre och det är att jag inte blir höjdrädd eftersom jag ser max 50 cm neråt……så jag kommer med all sannolikhet bli betydligt fegare efter operationen……

Nä dags att knoppa in för imorgon blir det till att se klarsynt på livet bokstavligt talat!

Sussa sött vänner!!

/Nattugglan

Testar WP- appen

Provar WordPressappen …. Kanske det kan bli enklare att göra snabba och kortare inlägg nu ….;)

En ny familjemedlem <3

 

Jissses vad man glömmer fort hur det var att ha valp! Nu är det ganska exakt en vecka sedan lille Pekka satte sina första tassavtryck i den skånska myllan.

Vi åkte upp förra fredagen när barnen hade åkt till skolan och på vägen upp körde vi in en tur till Ullared för att köpa BackOnTrack-täcken….tyvärr hade de inte dessa längre men det bidde som vanligt en massa annat bra att ha 🙂 och plötsligt hade det gått några timmar men eftersom vi ändå bara skulle landa till på hotellet så stressade vi inte upp. Dock SMSade Sara (Pekkas uppfödare) och frågade om vi inte ville komma förbi redan på fredagskvällen, så då blev det lite mer fart på oss. Dock lyckade vi tajma in alla köer och märkliga vägar så vi kom inte till Sara förrän kl 22.00 på kvällen, men hon var snäll och bjöd på pizza och vi fick äntligen se vår lille valp och hans syskon! Dock var det både mörk och kallt, men vi blev glada att vi fick chans att sitta ner och prata med Sara i lugn och ro och lära känna henne lite mer….Tycker det är bra om man har en bra relation med sin uppfödare och Sara kändes seriös och mycket kunnig på hund och kelpie. 🙂
Efter en skön natt och en god frukost blev det så dags att åka tillbaka och hämta vår valp och Larrys valp Bob som vi lovat ta med hem till Skåne.

Efter att ha fixat alla papper och kollat på valparna  körde vi för att möta FinnHugo och AnneLise vid en anvisad GPSkordinatpunkt men eftersom vi fick problem med dels satelitimottagningen och koordinaterna visade rakt ut i en sjö så gick tiden och vi beslutade att träffas på vägen och sedan köra hem till Drammen istället för att träna sök som tänkt.

Väl hemma  i Drammen fick grabbarna bus träffa Cånny, Hyper, Rafter och Matti. Och det märktes att de var vana vid andra hundar för det var klara signaler. Cånny och Pekka fann varandra direkt och det märktes att Pekka var som Sara och Maria berättat den mest framåt av grabbarna. Dock blev Bob mer och mer hemtam han också och jag blev själv väldigt förtjust i honom. En lite mer förnuftig kille som tänker INNAN han handlar 😉 vilket inte är Pekkas starka sida….

Efter en tur med de gamla hundarna så blev det dags för middag och det blev Backalau….en underbart god fiskgryta som är en norsk specialitet 🙂 och det blev en trevlig kväll med mycket snackande och valpmys inna mina ögon gick i kors oc vi gick och la oss. Sov som en stock och det gjorde valparna också, så dett bådade ju gott tyckte vi….;)

Eftersom vi under kvällen pratat med Heidi som ville vara  hemma med Ebba och fått reda på att hon hade fått 40°feber och flunsan så körde vi hem direkt efter frukost. Hemfärden gick mycket bra och i hjärnarp träffade vi Larry för överlämnadet av Bob. det känndes lite vemodigt att lämna över honom då jag verkligen gillade den killen….Men vi ska träffas och träna lite vallning till sommaren lovade Larry 🙂

När vi kom hem var det spännande att se hur Ebba skulle reagera men det gick fint….inte för hon drekt jublade av lycka men hon varsnäll med bestämd precis som hon fostrat Cånny.

första kvällen blev en hel del bus och stök. Han lärde även Cånny att morra första kvällen….Cånny är en snäll själ och har i princip aldrig morrat i sitt liv mer än vid kamplek. Denna kvällen gick lille Pekka och undersökte Cånny och trodde väl han var en tik och tog ett tag om pungen i tron att det var nåt juver….vilket fick Cånny att skrika till och fara iväg…Pekka sprang efter och då morrade Cånny i ren affekt och lille Pekka slängde sig ner på rygg….Cånny tittade förvånat på Pekka och sedan på mig precis som han undrade vad han nu gjort….och Pekka studsade upp igen och Cånny morrade igen och Pekka på rygg igen. Nu gick det upp ett liljeholmens på Cånny och han morrade igen och Pekka log kvar….Nu tittade Cånny stolt upp på mig och insåg att han hittat ett litet ”vapen” mot den lille huggormen….
Så nu morrar han lite då och då på Pekka, fast det är tur Pekka inte är så stor ännu så han ser Cånnys svans för den hade nog avslöjat honom en aning ….. för den viftar hela tiden när han morrar….. Han är bara för go mitt lilla pyre  ❤ .Den natten fick även Pekka sitt smeknamn Pavarotti efter en hel natts ylade och skrik…

enna veckan har Anders varit ledig så han har kunnat vara hemma och ägnat sig  åt Pekka och det gick över förväntan med lugna nätter och rumsrenhet men tyvärr blev det en del bakslag i torsdags när han började jobba natten och de senate nätterna har det varit både ylande och att han kissat och bajsat i buren trots mååånga och ordentliga rasterundor innan och under nätterna. Tror det är för att de gamla hundarna alltid varit på extra spänn när Anders jobbar natt och voffar till för minsta ljud utifrån och det känner säkert Pekka 😦

Jag har inte fått så mycket kontakt med honom utan har hållit mig i bakgrunden så han präglas mer på Anders. Anders har oxå tränat en hel del och han tycker Pekka är en underbar hund med mycket kamp och glädje och nyfikenhet 🙂 Men i igår var jag i skogen och då fick jag äran att köra några grundövningar med Pekka  då Anders jobbat natt och hade jouren. Och det var en ren fröjd att se den lille gynnaren glatt springa ut och hitta sin figge 🙂 Kan bli hur bra som helst :))

Allmänt tycker jag att Pekka är en go liten kille med MYCKET go i och det är inte många stunder jag sett honom slappna av och stundtals har jag känt en viss ånger att jag sa ja till valp då jag redan har så mycket kring mig, och jag är glad att det är Anders valp………men nu medan jag suttit och bloggat här så kom han upp och ligger nu i famnen och har somnat  det lilla hjärtegrynet…..så det kanske finns hopp ändå? Det är kanske tur ändå att man glömmer snabbt hur jobbigt det är med valpar….. och i synnerhet kelpievalpar…..

Nä dags för att natta sig för en ny stressig vecka…..

Sussa sött och nu hoppas jag få göra det jag oxå….

 

//Marie

 

 

 

Gott Slut och Gott Nytt!

2011 är snart slut och jag kan summera det som ett år med mycket kul men även mycket jobbigt.
På en roliga planhalvan minns jag många kul saker i hunderiet; började träna sök på allvar i våras och vi har även tävlat sök och lydand med hyfsade resultat för den träning vi lagt ned. Känner även att jag äntligen fått ordning någorlunda på mina tävlingsnerver och Cånny är en underbar hund att träna och tävla med och jag går sällan eller aldrig från planen med några negativa tankar utan alltid med ett leende på läpparna. Cånny är många gånger den som fått mig på rätt köl i humöret när det varit på väg att kapsejsa totalt.
Jag minns oxå vår resa till Rhodos då svärmor fyllde 70 år. En resa som jag hade vissa farhågor om men den blev hur lyckad som helst och familjen fick plötsligt upp ögonen för att resa på charter, vilket aldrig varit min och Anders grej.
En annan höjdpunkt var Midimys-lägret – vad många underbara nya vänner man fick, samtidigt som man fick fördjupad vänskap med de vänner man redan kände. Och så många tips och råd och självförtroendet fick en välbehövlig kick. Fick även upp spårmotivationen på både mig och Cånny rejält och det lättade mitt hjärta en hel del.
Sedan har det varit ett fantastiskt år för både Heidi och Viggo i simning. Heidi har utvecklats nåt otroligt i simningen och har gjort personbästa på alla grenar och tävlingar utom sista tävlingen för året. En helt otrolig utveckling och hon är taggad till tänderna inför nästa säsong. Hon fick även opererat bort en polyp nu innan jul som täckte ca 75% av ena näsgången så hon känner redan nu att det är mycket lättare att andas. Hoppas nu att hon kan slippa och bli som mig som har fått kroniska besvär i bihålorna….
När det gäller Viggo så har oxå gjort stora framsteg och blivit uttagen till bl a distriktsfinal i lagkapp trots sin låga ålder och han har börjat tävla på allvar och fått priser under 2011. Simnaingen har även gett oss nya vänner och man har fått förmånen att vara funktionär i en klubb med en härlig vi-känsla – gansk ovanligt idag tyvärr.
När vi är inne på simningen så har jag också lärt mig crawla hyfsat under 2011, något jag verkligen sett som en utmaning.
En annan utmaning som jag tyvärr inte lyckades hålla vid liv riktigt var att jag även gick ner ca 8 kilo under våren – nu är jag nästan tillbaka igen men jag har numera känslan av att jag faktiskt kan om jag verkligen vill. Hösten har varit tuff psyiskt så jag har inte orkat ta tag i detta trots jag numera vet att jag mår så mycket bättre. Men motivationen för att ta tag det inför våren 2012 känns stark.
Under hösten fick jag även möjligheten att komma med på en silversmideskurs och i början kändes det som jag inte klarade av det men så småningom fick jag till både det ena och andra smycket och fantasin började sprundla. Det var en härlig känsla att fundera ut och designa sina egna smycken och det gav mig mycket energi så jag orkade med i vardagen.
Släktträffen i höstas var oxå en riktig höjdare och det är ett projekt som länge legat och grott i min hjärna och äntligen blev det av med hjälp av mina goa bröder och min svägerska och deras barn. Och det blev så lyckats som jag endast i fantasin vågade hoppas på!
På jobbet har det varit tufft men att man fått så fantastiska kollegor gör att man orkar i vardagen. Har under året känt en vänskap med många kollegor och det har utvecklat mig en hel del som människa och bättrat på det sociala självförtroendet en hel del.

På den jobbiga planhalvan har det varit att jag mer eller mindre hela tiden känt mig otilräcklig för jobbet, familj och vänner. På jobb har vi kört ett alldeles för högt tempo under hela året så man har varit helt slut när man kommit hem och inte orkat med familjen och ett socialt umgänge. Att känna hela tiden att man får sänka sina kreativa ambitoner för att hinna med tär till sist så mycket på en att man börja tvivla på sin egen förmåga och tappar lusten. Dessa tankar har jag försökt hålla undan så gott jag kunnat men ofta har det varit svårt och man har tillat dit och deppighheten och ångesten har varit påtaglig och man känt sig helt enkelt usel som människa. Har konstant dåligt samvete för min mor som behöver mer stöd, för min familj som får stå ut med en grining och trött fru och mamma, vill hjälpa mina barn med läxorna mer, vänner som vi sällan hinner eller orkar träffa, hundarna som inte får den träning eller motion som de behöver, ett hem som nätt och jämnt funkar, projekt som aldrig blir färdiga, en rygg och nacke som värker pg a stressen och att jag inte hinner träna som jag borde o s v….listan kan bli hur lång som helst.

Men jag har försökt prioritera barnens aktiviteter och lagt mycket av mitt enagagemang i föreningar till sidan. Denna tid med barnen kommer inte igen och snart vill de inte att vi ska vara med längre….så då får det hellre vara lite skit i hörnen, ett bygge som aldrig blir färdigt och understimulerade hundar….men samvetet är inte lika lätt att övertyga…..
Många undrar hur jag orkar med det tempo jag håller och jag har många gånger frågat mig vad jag gör för fel som alltid har en tidsbrist i mtt liv….vad ska jag välja bort osv…men hittar inget mer jag kan ta bort numera. För tar jag bort allt roligt så tror jag att min energi går förlorad oxå…Den enda sanningen jag kommit fram till är att jag dels har ett för engagerande och kul jobb samtidigt som jag har en engagerande och kul fritid så energin inte alltid till båda om det blir en obalans i livet…..Egentligen är en ynnest att ha ett roligt jobb samtidigt med en kul fritid…. Men sist men inte minst är man lyckligt lottad med en underbart stöttande make och familj som stöttar när det behövs men även ryter ifrån när det går för långt.

Nä nu har jag grottat ner mig alldeles i mina negativa tankar och det det är dags att se framåt istället!
Ett helt nytt år ger nya möjligheter! Och visst kan jag redan skönja en hel del positivt under 2012; vi ska få förstärkning på jobb, jag och Anders har en del projekt på gång som kan bli hur kul som helst, barnen som har så många goa kompisar och fritidsaktiviteter de gillar och brinner för, ett Midimys-läger att se fram emot, en ny silversmideskurs som jag fick i julklapp av Anders, ser framemot ett nytt tränings- och tävlingsår med Cånny då vi siktar på HKL sök och kanske tävla i lydnad i Danmark, en semester tripp till sommaren och kanske en resa till hösten och lite andra saker som jag inte riktigt vågar säga nåt om här ännu…..;)
Men framförallt hoppas jag att jag och min underbara familj får vara friska och krya så de kan njuta av allt som livet ger…..

Också har jag ett litet nyårslöfte till mig själv…..att lägga mig i tid och inte slarva med sömnen under 2012…men det blir tufft….

Om ni orkat läsa allt denna klagosång så vill jag önska er ett gott slut och ett fantastiskt 2012 och tack för ni lyssnade……;)

Hoo hoo
//Nattugglan

Nöjder och glader

Det är inte ofta man hinner blogga numera, dagara och veckor går så fort, så fort….och då prias bloggandet ner …… på gott och ont. För mig är bloggandet ett sätt att summera och tänka igenom saker som hänt och händer. Och ibland kommer man till nödvändiga och slutsatser och får en ny synvinkel på problem när man skriver ner sina tankar vilket kan vara nyttigt. Ofta rusar man på utan att sätta sig ner och hinna fundera varför.

Som t ex söktävlingen förra söndagen. Jag hade inga förhoppningar ang uppflyttning utan detta var bara en check på var vi stod i söket. Det var länge sedan vi tävlade sök på allvar med de gamla hundarna och hör man på andra som tävlar känns det som domarna har blivit petigare och det har blivit mer lydnad i söket än förr, så jag fick en idé att gå ut och köra en söktävling i höst dels för att se var vi stod sökmässigt inför vinterns träningar och kunna få konstruktiv kritik från en domare som jag har kört en del sök ihop med tidigare. På köpet skulle vi få tävlingserfarenhet och hade vi tur sa kanske vi skulle bli godkända och därmed klara för att börja köra vänstervarv i jakt på SUCH.

Och sagt och gjort, vi körde söket och det var en flack ruta med en hel del snårighet. Jag känner ju till Saxtorp ganska väl då vi ofta kör där på sommarhalvåret p g a markbrist, men det är en sak att köra träning där man vet legorna och en helt annan att köra tävling. Visst hade jag mina aningar ang de dolda legorna men samtidigt vet man inte heller om de använder de vanlig legorna eller inte. Så vi startade med öppet sinne och jag tyckte jag behöll det ganska bra. Cånny som till tävlingen har gått på sin höjd två tomskick i rad, gick som ett troll men hittade inga figgar de första 50 meterna. Jag skickade därför extra tätt och speciellt där jag visste det fanns två lådor utanför varandra, men Cånny tog ingen rulle….så det var bara att gå vidare och då hittade jag min första figge, tack o lov! Cånny gjorde ett fint påvis och var väldigt ordentlig vid och på transporten till stigen. Sedan tog vi sista figgen ca 20 meter innan slutet och jag var ganska säker på att vi hade missat en figge men körde en rövare och skickade honom snett bakåt men det var för snårigt så Cånny orkade inte hela vägen bort och vinden låg fel så vi klev över slutet och tackade för oss. Jag var väldigt nöjd med min lille kille som glatt och villigt hade gått ca 12-15 skick på 100 meter och alla utom två var ju tomslag, rakt och snyggt, och inte en sekund han tröttnade utan kämpade på. Eftersom jag skickade så tätt så fick jag två stopp men då kom han snabbt in igen och jag riktade upp honom igen och då gick han hela vägen ut. Kritiken från domarna var just detta att jag skickade alldeles för tätt men eftersom jag hade en så gåvillig hund och rättade till detta utan problem så drog de inget för detta. Och figgen jag missade hade varit just där jag trodde så de gillade att jag hade testat min lille rövare på slutet. Tyvärr låg vinden inte till min fördel men annars hade kanske chansningen gått hem då Cånny verkligen hade gått som jag pekade….Domaren sa också att kanske hade han varit hos den nergrävda figgen men eftersom han inte säkert visste så drog de inte för detta utan det blev 7-7 vilket ju är max för två figgar…..:)

Lite fundersam var jag dock över varför han inte tog den nergrävda figgen, men eftersom jag hade haft vissa problemm någon träning tidigare med fastrullen så tänkte jag inte mer på det förrän jag åkte hem och satt i bilen och funderade en runda till och kom på att jag inte tränat på nergrävda med FASTRULLE , endast med lösrulle….Har bara haft folk i presenningar och tält med fastrulle och INTE nergrävda. Får se om min teori håller imorgon då sökgänget ska vara i Saxtorp och vi ska fokusera på lådor. Har t o m lurat med Heidi och Viggo som figgar OM Thomas och Sara får ta omvägen om BB innan….det kan ju komma när som helst och då är det bara Sven och jag kvar, och Sven har skadat benet och har svårt att hoppa ner i nån låda…..

Nå tillbaks till tävlingen. Eftersom jag haft lite strul och osäkerhet på platsliggningen så valde jag att stå över och körde den separat en bit ifrån i stället och det var inga problem med skottten. Problemet vi har är att han får myror i brallan ihop med andra hundar och kan gå upp, och att han allmänt tycker det är ett ytterst tråkigt moment och inte fattar vitsen med att ligga och vänta…….men vi jobbar på det och det blir bättre och bättre.
Däremot fick jag en ingivelse och på skoj körde jag budföringen. Vi har nog tränat detta endast en handfull gånger då jag inte tänkt göra det då Anders hade problem med att Ebba blev skottaktiv i samband med budföring med skott…. Men jag tänkte att Cånny är en helt annan typ och går det så går det…..och VISST GICK DET!!! Stan i gatan vad han sprang och han dunkade inte i speciellt hårt varken på mig eller mottagaren trots vissa varningar och vi fick 10-10! Och Cånny såg så glad ut efteråt!

Sedan var det dags för lydnaden och det började fint med 9-9 i linförigheten och det kändes tryggt och bra för mig. Dock blev jag snopen när han tvärställde sig på läggandet och ena domaren sa att det var ett av de snyggaste ställanden ha sett! Förmodligen gör eller säger jag nåt eftersom han lägger sig i ställandet och tvärsom i samband med tävling….hrmm. Anders hade en teori om fötterna som löste hans problem med Åke men eftersom Cånny kollar uppåt så tror jag inte det i hans fall men nåt är det…..får väl filma mig….. Krypet är inte heller klart (Anders har inte gjort sin självpåtagna hemläxa….;)men eftersom han för första gången klarat det dagen innan så chansade jag men det bidde 0….Dock kom en dam fram till mig och sa att hon sett oss dagen innan när vi tränade lite lydand och då hade hon tyckte det såg mycket bra ut dagen innan och undrade vad som hänt idag. Men jag förklarade att det hon sett dagen innan var mer nybörjartur än skicklighet….
Sedan märktes det på slutet att Cånny inte riktig orkade hålla hjärncellerna vakna helt och hållet, det blev några dyra missar på avslut och där måste man vara ärlig och fråga sig hur många gånger tränar man en hel dag med sök och lydnad och alla dessa ”ut och in från bilen”av- och påladdningar?? Inte många gånger precis….Och min lille påg har inte tävlat en heldag bruks mer än den gången i appellen…..så det kan man väl knappast kalla erfarenhet….

Så jag var MYCKET nöjd med vårt godkända resultat och nu har jag fått en bra check inför hösten/vinterns träningar. Extra glad blir jag oxå över den goa känsla hjag har när jag går in på planen med Cånny….han gör mig lugn och jag blir så go’ och glad i hjärtat. Att jag hela veckan innan legat sjuk med ”Huvudvärken från Helvetet” och feber gjorde säkert lite till. Det blev inte mycket träningen eller aktivitet eftersom Anders hade brandjouren och inte kunde gå ut med dem…..

Vad som var extra kul var att min goa klubbkompis i Söderåsen Olle Nilson med Apollo blev uppflyttade till ELIT. Apollo är lika gammal som Cånny men de har varit betydligt flitigare i söket och lydnaden så det var de väl värda!!

Nä nu är det dags att lyda kudden och gå och nanna…..sökträning i morgon bitti och fixaoch packa inför intensiva två veckor, men även mycket kul på schemat: måndag ska jag till näsdoktorn och får kollat varför jag blöder så mycket näsblod på sistone, tisdag markmöte, onsdag–torsdag ska jag till Rosa Bandet–galan i Norrköping med jobb, torsdagkväll silverkursen och fredag morgon drar vi till Weissenhäuserstrand och är borta till måndag kväll, tisdag jobba igen och på kvällen kommer Merit och Cleo med flock och hälsar på och sedan på torsdag-fredag Flashkurs i Malmö och sedan kalas för Viggo på lördagen……och dess emellan ska man ju jobba järnet för att vi har fortfarande MYCKET på jobb….Intensivt men KUL och det är tur man har en underbar make som ställer upp i nöd och lust!!!

Natti natti!

//Nöjder

Släkten är bäst!

Man blir rent go’ i hjärtat när man tänker tillbaka på gårdagens släktträff som jag och mina bröder ordnade.

Vi har planerat denna träff sedan i våras då jag hasplade ur mig vid ett familjekalas att det skulle vara kul med en släkträff och det blev ett glatt JAAA, vad kul från främst mina brorsbarn. Sista gången vi alla sågs var det 1998 i Vallåkra då min morbror Nils sida bjöd in. Visserligen sågs några på min morbror Johns 75-årskalas 2001 men då var vi inte där tyvärr. Och gissa om det hinner rinna många floder under bron sedan 1998….om inte annat så har släkten utökats rejält med ett gäng numera tonåringar som chattar på facebook utan eg träffats *IRL*…

Och träffen i går på Hemgården i Viken blev precis så lyckad man bara drömmer om! Vi hade först lite kaffe och kaka med lite allmänt ”kul att äntligens ses-mingel” innan min gode vän och fotografen Olle kom och förvigade oss på trappan. Totalt kom 52 personer och endast två av de inbjudan hade tackat nej p g a jobb mm. Kul med en sån uppslutning!

Sedan blev det dags för en 3, 2 km (och 262 kcal jobbig enligt min app Walkmeter) Viken-tipspromenad som verkligen blev en av dagens höjdpunkter enligt släkten. Många roliga minnen från somrarna i Viken väcktes till liv hos mina kusiner som ofta bodde hos oss när vi bodde på Bäckavägen 7  😉

Sedan hade vi lite mingel till och vissa ville kolla in varandras fotoalbum och släktforskning innan vi högg in på buffébordet. Vi hade gjort en bordplacering där vi verkligen försökt blanda alla släktgrenarna och försökat placera ”ungdomaran lite mer ihop så de hade möjlighet att lära känna varandra *irl*. Och det tog inte många sekunder så vara snacket igång överallt! Man inser att man är lyckligt lottad men en sån här kul släkt verkligen! Alla bjöd verkligen på sig och hade jättekul! Kul blev det när barnen frågade om nån ville leka lite lekar de kommit på under kvällen; självklart sträckte nästan alla upp handen och ställde upp sig mangrannt i två led. Först hade vi några lekar med att alla i raden kulle ställa sig i rätt ordning utifrån olika kriterier; ålder, skostorlek, födelsedagar – allt utan att prata med varandra. Men kvällen skrattbomb blev när vi skulle skicka en boll mellan varandra, fast i brist på boll hittade barnen istället en ölburk och en ciderburk – ISKALLA direkt från kylen! Själv lyckade jag inte hålla burken speciellt länge men kan tacka  min skapare för att jag har en välutvecklad byst som sedan min kusindotters 20-årige pojkvän  Rasmus fick äran att kolla VÄLDIGT nära på i jakten på burken. Lär förmodligen vara första och sista gången jag har en 20-åring på sightseeing i dekollaget 😀 …..Och när min kusin Jörgen gör rena limbon ihop med  brorsonen Patrik fick nog alla skrattkramp totalt! Underbart när alla verkligen ger allt och bjuder fullt ut på sig själva!!

Ja sedan var det bara skratt och roligt snack och glada minnen resten av kvällen tills klockan stannade på kl 01.30. och med tanke på att vi hållt igång sedan kl 14.00 så var folk glada men ganks möra. Vi städade sedan av allt ochvi landade i bingen ca 02.30….

Kan väl erkänna att man var ganska mör själv i morse  efter gårdagen och allt inför släktträffen. Har haft extremt mycket på jobb de senaste veckorna och hade jobbat över ihop om att kunna vara ledig på fredagen för att hinna göra det sista men det blev bara att jag till sist gick hem en halvtimme tidigare än normalt på fredagen trots inarbetad lunch …..men mina brödrar ställde upp och fixade en hel del på min ”Att-göra-lista” tack o lov….<3

Jag hade dock missat att avboka Viggos fotbollmatch så  Anders fick fara iväg till Ljungbyhed medan jag åkte och lämnade nyckel, handlade, och städade vårt kaosartade hem inför nästa kalas, nämligen Anders och svärmors 46- och 70 års-kalas för Anders familj. Vi blev inte så många men eftersom städning haft väldigt låg prio de sista veckorna så blev det en hel del röjning….;)

Men det blev en trevlig kväll trots ganska tunga ögonlock på undertecknad och nu blir det äntligen bingen och dags att ladda för en ny utmanande vecka. Men ett hjärta fullt med goa minnen av min underbara släkt har gett mig många kilowatttimmar av energi så det ska nog klara sig måååånga veckor…..

Sussa sött!!

//Marie

Mentaltest á la Cånny

Eftersom matte mest ligger i soffan och kvider över att Crawlkursen ikväll var som en nära-döden-upplevelse så får jag väl rapportera istället om vad vi hittade på i lördags….

På lördag morgon åkte hela  min flock ner till Lomma och där fick jag träffa gammelhusse och gammelmatte och mina syskon; Cleo, Clara och Cnut.

Matte verkade lite spänd och snäste av husse men husse bara blinkade till mig och sa till mig att jag skulle hålla reda på henne ordentligt idag, för vi skulle göra göra lite kul saker i skogen. Det lät ju spännande och efter frukostfikan var det äntligen dags!

Först skulle vi leka med halvsyrran Bessys husse Roland. Han hade en kul bitstock som vi kampade med. Matte tyckte jag skulle komma in med den, men såna stora kamprullar är ju så vansinnigt roliga  att busa med så tji fick hon. Roland fick dock leka lite med mig, kan ju vara kul att busa med nytt folk. Han blev nog lite paff att jag sprang så fort mot honom när matte hade gått iväg med mig och han stod och bankade rullen i marken. Jag fick även hälsa på en kille som kom gående mot mig och matte. Han tyckte nog jag var lite väl hoppig men han var ju schäfer-kille så han var väl inte så van vid en brun pingpongboll som jag….;)

Efter detta gick vi iväg och jag fick jaga en tygbit som for fram och tillbaka på marken. Det var riktigt kul! Var ju tvungen att checka av hur de hade fått trasan till att ”springa sick-sack” men sedan var det bara att döda trasan och bära in den till matte och för en gångs skulle blev hon glad för trasan – det blev hon minsann inte så jag kom in med en halvdöd sork när jag var yngre men idag passade det …hrrrm…

Sedan gick vi runt och så låg trasan en intill en hög med tallgrenar – och plötsligt for den in i ett rör! Och som den oslagbare sorkjägare jag är ska jag banne mig ha fatt i den där fräcka trasan, men efter 1, 5 minuter så kom matte och hämta in mig – tyvärr utan bytet…..gissa om jag blev besviken….;(

Nu traskade vi iväg till den glänta med en massa pappfigurer  och plötsligt skulle matte springa iväg! Och jag som skulle hålla reda på henne – attans – och Roland höll fast mig. Frustrerande verkligen! Plötsligt drog ena domaren upp en pappskalle till så då fick jag ställa mig på benen för att se vart min förrymda matte tog vägen. Äntligen släppte Roland mig och jag for iväg, men eftersom ABS-bromsarna är lite osmorda så sprang jag förbi ”gubbarna” och fick ta en lite lov tillbaka och kolla lite bland pappskallarna….men sedan sprang jag vidare till matte så inte hon skulle bli orolig….Plötsligt kom en gubbe gående mot mig och han ville ju säkert ha en puss….men icke! Han höjde sin käpp och slog mot mig och skrek åt mig. Matte reste sig då och kallade på mig så jag hann undan och sedan började gubben gapa åt matte och matte bad honom gå tala med testledaren, men då blev han sur och vände på klacken och gick muttrande iväg… Vilken surgubbe! Då var ju t o m pappskallarna  jämförelsevis riktigt trevliga och väluppfostrade. Matte var då ganska upprörd och stressad så hon fick pausa lite och lugna ned sig innan vi gick vidare till en annan glänta.

Här började plötsligt nån banka ute i skogen och min första tanke var ju att surgubben hade kommit tillbaka, men det studsade ut  i stället en riktig rumpevickande zumba-drottning från skogen. Såg ärligt talat ganska löjligt ut så jag var tvungen att vända mig bort för att inte garva ihjäl mig….;) När matte kopplade loss mig  kunde jag inte låta bli och gå fram till henne och kolla så hon mådde bra för det ser inte riktigt friskt ut att springa på det sättet i skogen….men det kom inga gubbar i vita rockar och hämtade henne….;)

Sedan gick vi vidare och plötsligt for det upp en overall mitt framför snoken på en! Visst blev man lite snopen men efter allt märkligt i skogen under dagen börjar man ju knappast bli förvånad längre över allt vad de där tvåbenta kan hitta på….

De hade t o m slängt in en hel hög kedjor i en tvätttrumma som de försökte leka spöket Laban och rassla med. Jag hoppade till lite för jag var precis på väg fram och skulle kolla om det var husse som satt ut sin älskade tvättmaskin i skogen. Men sedan gick matte fram och jag hängde med för att hålla henne i tassen, för hon är ju inte så van vid tvättmaskiner 😉

Dagens fånigaste grej kom runt nästa krök. Matte och jag stod och kollade och plötsligt drog en kille fram en pappskalle på en släde mot oss sakta, sakta….Pappskallen hade en ful mössa och en jacka på sig….tror verkligen människor att  pappskallar fryser??? Och på pappskallen hade de satt vampyrtänder som hade fått vilken TrueBlood-fantast att gråta av skratt…Löjligt verkligen! Men när den kommit tillräckligt nära ryckte de plötsligt i pappskallen så då fick jag säga till på skarpen att nu fick det vara slut på tramset!

Nu kom vi tillbaka till där vi började och jag fick äntligen leka med kamprullen medan nån tossing sprang och lekte cowboy i buskarna.

Plötsligt kom alla och gratulerade matte att hon nu hade en korad Cånny och nåt om 481 p. Inte för jag fattade vad som var så märkvärdigt med detta men matte såg glad ut och hade lite mer färg på kinderna igen och det är det viktigaste.

Sedan sprang vi till bilen och det var ganska skönt att vila en stund, medan mina syskon tydligen gick samma skogsrunda som jag gått. Och det gick jättebra för dem oxå, fast jag var ju knappast förvånad. De tyckte nog det var lika märkligt men kul som jag tyckte då vi är ganska lika i sinnet hela gänget. Senare på eftermiddagen fick jag och mina syskon träffas och rejsa lite – KUL!!. Speciellt kul var det att rejsa med min lilla halvsyrra Ully. Dock gillade jag inte att hon var snabbare än mig och hon fick sig några hockeytacklingar men snorungen bara reste sig och sprang vidare….hrrrm….dagens ungdom har ingen respekt för äldre…;)….Varför harklade sig Ebba nu???

På vägen hem blev det ännu mer lek hemma på ”mammas gata”  hos Gammelhussse och Gammelmatte, då de bjöd in oss för lite mer hundtjöt! Och medan matte och husse satt och tjötade så lekte jag, Viggo, Ully och Bessy för fullt i trädgården. Superskoj avslutning på en kul dag!

Matte hälsar: Tack Conny och Ingrid och alla andra sandskogare för en härlig dag, god mat, trevlig samvaro och alla goa skratt!

//Cånny  ….som enligt matte numera har titlen Korad Sandskogens Cånny… fast jag hade föredragit titeln Förste Sorkjägare istället….

PS Och dagen efter ringde gammelhusse och sa att de räknat fel på protokollet så det var 505 p  istället…inte för jag fattar det men matte  och husse verkade stolta så jag fick sova på bästa platsen hos matte och husse…..;)